Mormors alla husmorskonster låg i Höganäskrusen

Jordkällaren låg ingrävd i en kulle täckt av ängsblommor. En syrenhäck spred väldoft. Det var en av sommarlovets första dagar. Gräset var kyligt mot de bara fötterna och några yra humlor samlade nektar. Min kusin och jag öppnade dörren till jordkällaren. Vi skulle hämta treliterskruset med lingonsylt. Så öppnade vi den knirkande gamla ytterdörren till jord-källaren. Redan i den trånga farstun kom de balsamiska dofterna från källarvalven, för mormors jordkällare var som en katakomb.

Det luktade jord, potatis, äpplen, morötter och så alla andra läckerheter som mormor hemlighetsfullt lagt i de stora, blanka krusen med ankaret, Höganäskrusen. På hylla efter hylla stod krus och kurkor, de stora och små, de bukiga och raka med vackert tyg som krusade sig runt öppningarnas kanter. Där hade hon hällt lingonsylt, lagt ner syltade ingefärspäron, saltgurkor, rödbetor och så en jättekruka som stod som en solist på en liten brädavsats; åtta – liters krukan med salt sill. Hela matglädjen fanns där i jordkällaren och mormors alla husmorskonster låg i Höganäskrusen.

Så kallade vi dem, för inte visste vi att det fanns olika namn på dem uppkallade efter krusens funktion, som varje husmor i mormors generation kände som sina handflator. Det var en stor bergsmansgård i östra Värmland, där det på somrarna bodde många kusiner, där kylskåpet var en gigantisk brummande pjäs, där motorn tog största utrymmet. Det var alldeles före plasten kom. Plastiken, sade mormor. Hon vande sig aldrig riktigt vid plastiken. Inget kunde slå ett Höganäskrus som förvaringskärl.

”De vederhäftigaste förvaringskärlen”

För mormors generation innebar Höganäskrusen precis det som en gång stod i en annons om det saltglaserade stengodset; de vederhäftigaste förvaringskärlen. Inte trodde hon att plastiken så skulle slå ut krukorna med den vackert mörkbruna eller näst intill svarta glasyren med apelsinknottrig hud. Sedan 1835 har godset tillverkats i Höganäs. Fortfarande är det så att krusen och krukorna, det saltglaserade godset, med det berömda ankaret instämplat är det som Höganäsbolaget förknippas med. Det bevisar hur stark traditionen är för sedan 1954 har saltglaserat gods endast utgjort en bråkdel av Höganäsbolagets produktion. Men i samma slags rundugnar som användes från 1835 då de första krukorna lämnade fabriken har Höganäskrusen bränts ända fram till våra dagar. 1954, då plasten definitivt, slog igenom, behölls bara en liten del av produktionen. Nu går produktionen åter in i ett nytt skede.

En ny epok med miljövänlig teknik, traditionella produkter, fantasi och nya designers

Från april 2004 tog Mölleberg Investment-Management AB med dess VD Peter Schölander över driften genom ett avtal som slutits med Höganäs AB. Senaste gången en av de jättelika rundugnarna användes för att bränna och saltglasera flera tusen kärl var i mitten av november 2002. Den nya produktionen ska brännas i en miljö - och arbetskraftsvänligare naturgaseldad ugn från Danmark. I stället för en vecka kommer brännings och glaseringsproceduren att ta tre dagar. Det kommer att innebära att färre kärl bränns varje gång, men den karaktäristiska glatta, samtidigt knottriga ytan kommer att bibehållas.

Peter Schölander och hans team tänker knyta kända, samtida designers till företaget, samtidigt som de traditionella krusen och krukorna ska fortsätta tillverkas. De vaskar i saltglaserat stengods som fanns i snart sagt varje kemisal i skolorna har väckt stort intresse som köksvaskar hos arkitekter och inredare och hos privatpersoner som vill satsa på exklusiva kök med unika pjäser. Det som en gång användes som svagt kupade stora brunnslock har åter blivit populära, numera som fågelbad. De jättekrukor, som en gång användes i industrin för att hysa syror och andra farliga ämnen har fått nytt liv som stora utomhuskrukor. Det enda som sätter gränserna för bruksområdena är fantasin.

Leran, elden, saltet och drejarens handskicklighet

För varje föremål är unikt. Inte två är identiska. Leran, elden, saltet och till sist drejarens handskicklighet är vad som syns i varje enskilt föremål. Den unge drejaren Tom Andersson kom till Höganäs i juli 2000. Han hade då bland annat gått två års utbildning på Östra Grevie folkhögskola. På kvällarna satt han med en gammal drejare i Höganäs för att finslipa hantverket. Tom Andersson säger ödmjukt att han ännu har långt kvar till att uppnå det mästerskap som endast lång yrkeserfarenhet ger.

Tom Andersson har också varit med om att bränna på gammalt sätt i en av de stora rundugnarna. De kärl som tillverkas nu har lika evigt liv som de flertusenåriga krukor, som hittas i arkeologiska utgrävningar. Det är som om ett ögonblick av tiden konserverats i kärlen. Kärlen som tillverkas nu kommer också i framtiden att berätta om vår tids människor, deras liv och seder.

När Höganäskrusen de första årtiondena av förra seklet tillverkades i flera tiotusentals exemplar om året fanns också de mästare som Tom Andersson anser hittills vara oöverträffade. Han talar om drejare som Nils Peter Bengtsson, Gustav Svantesson och Johannes Olofsson. I deras krukor finns en oförliknelig balans som speglar årens erfarenhet, deras händers skicklighet, kärlek till leran och kunskap. I varje kärl syns drejarens tålamod, för att vara krukmakare är att vara tålmodig. - Fullärd blir man aldrig, säger Tom Andersson, om man så håller på i hundra år. I botten av varje kärl finns drejarens signatur alltsedan tillverkningens första början. Nils Peter Bengtsson ristade NB i sina, Gustav Svantesson GS eller S och Johannes Olofsson rispade JO i sina verk.

TV-serien gav Carlsson-kruset och Hemsöborna nytt liv

”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem om halsen” Så inleder August Strindberg sin roman Hemsöborna om den svekfulleoch illistige drängen Carlsson och den kärlekskranka madame Flod, en roman som likt själva kruset fick nytt liv då Bengt Lagerkvist filmade romanen för teve och huvudrollerna spelades av Sif Ruud och Allan Edwall. Carlssonkruset var från början ett brännvinskrus, en flaska som tålde slag och stötar - och vars inre yta tålde alkoholen i den starka drycken. Bättre än ägaren i Carlssons fall.

Det började med den dyra och eftertraktade stenkolen

När Höganäsbolaget bildades 1797 var det inte för stengodsets skull utan för den dyrbara och eftertraktade stenkolen. Det var ett effektivt drivmedel, som användes för att lysa upp fyrar, för att driva kvarnar, för brännerier och glasbruk. Stenkolsfebern hade länge härjat i Skåne, redan under den danska tiden. Stenkolstråken i marken, de så kallade flötserna, var inbäddade i lera. Leran skulle visa sig vara eldfast. Stenkolen bildades under permisk tid, så där en 290 miljoner år före Kristus. Dess ursprung fanns i stora skogar som dog en våldsam död under stora klimatförändrande översvämningar. I Sverige finns stenkol på få ställen, främst i trakten kring Höganäs.

Det finns otaliga skrönor om hur stenkolsletare, vars iver inte stod guldsökarna i Alaska efter grävde och bröt. En sådan är hur en fyndighet en gång hittats sedan en av prospektörerna mött en bonde med en skottkärra med lera. Bonden berättade att leran gjorde han tegel av eller slängde, men kolet som låg i leran värmde han sin stuga med. Första gången de skånska fyndigheterna dokumenterats i skrift är 1571 då den danske kungen Fredrik gav order om att bryta stenkol var man än fann det i Helsingborgs grannskap.

På den branta kusten norr om Helsingborg går stråken, flötserna, i dagen. Vid lågvatten hade kolet brutits utan svårigheter ur havsbotten. Runt Helsingborg hittade man stenkol i Höganäs, två mil nordväst om Helsingborg och i bland annat Bosarp och Skromberga två mil österut, och Vallåkra och Raus strax sydost om staden.

Det var en kvinna som startade stenkolsbrytningen

Det var en kvinna som på allvar satte i gång stenkolsbrytningen. Maria Sophia Oxenstierna (1627-1694), dotter till den berömda Ebba Brahe blev tidigt änka. Hon föddes i det danska Skåne och avled i det svenska, för Skåne blev ju svenskt efter freden i Roskilde 1658. Hon köpte Krapperups gods och blev därmed ägare till ett stenkolsbrott. Hon anses ha räknat ut att för att kolbrytningen skulle löna sig måste den användas i närheten av gruvorna. Hon fick privilegiet att underhålla fyrarna på södra västkusten. Till fyrarna var det enkelt att frakta kol med båt.

Jonas Alströmer förde inte bara in potatisen

Entreprenören och äventyraren Jonas Alström (1685 - 1761) blev i historien känd som Jonas Alströmer. Han är mest berömd som den som förde potatisen till Sverige. Han bildade 1735 ett bolag med några andra intressenter som fick flera kungliga privilegier att leta och bryta stenkol i Skåne. Men lyckan svek företaget.1785 förvärvade den skånske friherren, sedermera greven Eric Ruuth företaget och privilegierna. Då fanns redan en stenkärlsfabrik i Bosarp. Den hade anlagts sedan man vid stenkolsfyndigheten hittat svart, vit och röd leta. Anläggningen såldes till Eric Ruuth. Ruuth var en uppfinningsrik och handlingskraftig man. Han var Gustaf III: s finansminister, generalguvernör i Pommern och den som blev upphovet till dagens Höganäskrus. Kolprivilegierna hade inköpts på auktion, sedan Ruuth ställts inför rätta åtalad för oegentligheter under Gustaf III: s tid. Men tillsammans med handlaren Carl Bagge från Göteborg, som köpt kolprivilegierna bildade han trots det Höganäsbolaget 1797 under namnet Gustaf IV Adolfs Stenkolsverk.

Leran en biprodukt från början

Vid tiden då Ruuth övertagit Alströmers privilegier letade kontrollverksdirektören B R Geijer eldfast lera i Skåne. Han fann den i Bosarp. Tillsammans med Ruuth anlade han Ulfsunda Lergods och fajansfabrik, där de använde Bosarpsleran. Ruuth sålde den 1798, ett år efter att Höganäsbolaget grundats. Fajansen och stenkärlen kom i skymundan. Det var kolet som var den viktigaste råvaran. Leran var en biprodukt. Ruuth kallade den högt begåvade Thomas Stawford från Durham norr om Newcastle för att leda brytningen av stenkol. Han fick också uppgiften att planera ett nytt Höganäs som skulle bygga på gruvdriften. Höganäs var ett sömnigt fiskeläge som förvandlades enligt engelskt mönster till ett gruvsamhälle. Dessutom fick arbetarna vid gruvorna en slags social trygghet som var ytterst ovanligt vid den här tiden, präglad av upplysningstidens tankemönster.

Sämre tider banade väg för lergodset

Tiderna blev sämre. Kolförsäljningen gick trögt. Bolaget fick flerfaldiga gånger stöd från kronan. 1823 ställde staten villkor för sina understöd. För att de skulle fortsätta delas ut krävdes att fyndigheterna av eldfast lera skulle användas. Ett tegelbruk anlades. Bolagets ekonomi var så skral att det var uppenbart att det för sin överlevnad måste satsa än mer på lerprodukter.

Vid bolagsstämman 1828 rådslogs det om det skulle byggas en fabrik för takpannor eller lerkärl. Beslutet fattades efter sega förhandlingar om att uppföra en byggnad, där oglaserade och glaserade tegelpannor skulle framställas. Den skulle resas så att den enkelt kunde ändras till att bli kärlfabrik om så behövdes. Den inkallade tyske porslinsmakaren C Berger provbrände. I början gjordes gult, blyglaserat stengod, mest hushållsföremål. Många var givetvis tidstypiska. Sällan används i dag en mjölksil i ett hushåll eller sätts filbunkar i en filbunksskål.

När man talar om gammalt Höganäsgods talar man oftast om det gulskimrande blyglaserade godset som kunde skifta i färg från klart äggulegul till en gräddvit ton. Alla föremålen var överdragna med en färglös blyglasyr. De behandlades som krukmakargods och brändes två gånger.

Efter första bränningen, råbränningen eller skröjbränningen, lät man godset svalna. sedan begöt man det i en glasyrmassa som slammats upp i vatten. Under den andra bränningen, glattbränningen, smälter massan och bildar ett färglöst och genomskinligt överdrag. Lerans naturliga färg skiner igenom glasyren.

Den keramiska traditionen grundlägges i Höganäs

1835 användes fyra brännugnar med sexton anställda. Det fanns ingen keramisk tradition i Höganäs trots den rikliga tillgången på lera. Kärlfabriken krävde en helt annan yrkeskår än gruvan. Bolaget letade modellörer, drejare, formare och glasyrarbetare. Kakelugns - och krukmakarskrået hade representanter i de flesta skånska städer. De första drejarna kom inte från Höganäs utan från andra skånska samhällen. 1840 var sammanlagt sex krukmakare anställda. Var och en hade med sig sin hemtrakts former. Det var de som på allvar grundlade den keramiska traditionen i Höganäs.

1835 brändes de första bruna Höganäs-kärlen

1835 brändes för första de bruna saltglaserade stenkärlen. Stenglasering är den enda europeiska keramiktraditionen. All annan keramiktillverkning kan sägas komma från Kina, också stengodset. Sedan 600-talet e. KR tillverkades lergods i Rhendalen. Tekniken lär ha uppstått på 1200-talet i Tyskland, troligen av en sinkadus. En teori är att virke från saltimpregnerade fisk- eller surkålstunnor av trä använts för att elda keramikugnarna En annan är att havslera som redan var saltbemängd använts av en slump och att när kärlen togs ut ur ugnen var de överdragna av en vacker glasmassa. En tredje är att någon buspojke, en lärling, för att retas kastat in salt i ugnen.

Saltglaserat gods är genom den hårdare bränningen slagtåligare och okänsligare för frätande syror än blyglaserat gods. Föremålen glaserar sig själva. Glasering och råbränning sker i ett enda steg. Dessutom är stenglaserat gods bättre för hälsan än blyglaserat som kan ge upphov till blyförgiftning, då blyet i glasyren lätt fälls ut.

Det berättas att man i Höganäs inte kände till hur saltglaseringen gick till. Det gjorde man däremot vid stenkärlsfabriken i Helsingborg. Arbetare från kärlfabriken skickades till Helsingborg för att försöka klura ut tillverkningsprocessen. De togs väl emot, men när saltugnarna skulle tändas kördes Höganäsborna bort. De sägs ha återvänt, den här gången försedda med rikligt med brännvin och bjudit rundhänt.Så lärde sig Höganäsarna att saltglasera.

Det var hett, obekvämt och inte helt ofarligt

Den gamla bränningen gick till så här:Ugnen eldas med kol tills temperaturen stigit till 1280°. Då skyfflas 200 kilo salt in i ugnen genom fyrhålen. Saltet förångas i den höga värmen och saltets natrium förenar sig med lerans kiseloxid och så bildas den glasliknande glasyren. Rundugnarna i Höganäs är som stora, runda tempel på sextio kubikmeter. De är 3,60 meter höga och 6,20 meter breda. Tegelväggarna är svartglänsande efter alla saltbränningarna. I basen på ugnen, under golvytan finns de tio fyrhålen, där kolet och så småningom saltet skuffades in. Från fyrhålen upp till taket är ugnen sex meter hög.

Som mest användes tio ugnar. Tre ugnar var i gång samtidigt. Det tog sju arbetsdagar att sätta ugnen, det vill säga att ladda den med mellan 4- 600 kärl. Eldningen krävde fyra dygn och så tog det ytterligare en vecka tills man kunde öppna den igenmurade ugnen och se hur bränningen lyckats. Det var hett, det var obekvämt, det var inte helt ofarligt, men Leif Svensson som arbetat på Höganäs saltglaserat sedan 1961 har goda minnen. Hans far arbetade också där, som brännare. Det fanns ett kamratskap och ett skämtlynne bland männen vid ugnarna, som han ser tillbaka på med glädje. Ugnarna passades som spädbarn. Ugnarna lämnades aldrig ensamma under den tid bränningen pågick.

Varje bränning var en ny spännande upplevelse

Jag kunde aldrig vänta på att ugnen svalnat, säger Leif Svensson. Så fort det var möjligt så kröp jag in för att se hur bränningen gått. Han lärde sig också att i kikhålen in i ugnen se hur lågan uppförde sig och att på dess färg att avgöra vilken temperatur ugnen uppnått. Som kontrollstationer fungerade de små käglor av olika sorters lera som stod i ugnens tittål. De smälte var och en vid olika temperaturer.

1859 fanns mer än 1000 artiklar

Under de goda åren arbetade ett sextiotal personer i tillverkningen av saltglaserat stengods. De största ordinära kurkorna rymde mellan 50 och 60 liter. Bara några få drejare klarade att få fram ett så stort kärl ur enda lerklös på en sparkskiva. De kallades mästerdrejare. Gamla priskuranter -kataloger- visar vilken bredd tillverkningen hade, för det var inte bara krus och krukor som gjordes i Höganäs.

I broschyren ”PRIS-COURANT” från 1859 finns ungefär tvåhundra föremål avbildade och ett tusental artiklar uppgivna, som fanns på lager: Soppterriner i salt eller blyglasyr, såssnipor, fruktkorgar, smörpressar, saladierer, peppardosor, saltkar, vattenreningsapparater, fotbaljor, ankare, krus av alla slag, ornament och balustrer bland annat. Fönsterutsmyckningarna, som salufördes kan man fortfarande se på många håll i Höganäs. Ett annat exempel på fönsteromramningarna finns på länsresidenset i Malmö. I priskuranten från 1905 står 1112 artikelnummer angivna samt erbjudanden om specialbeställningar. Bland annat var det på modet att beställa trädgårdspallar i stengods med en tofsprydd stengodskudde.

Produkterna fick en stor spridning över Sverige

Det vanliga saltglaserade godset fick stor spridning. I äldre tider var det kringresande kärlhandlare, som sålde varorna över hela Sverige förutom de representanter som fanns i större städer. Handlarna kom till Höganäs för att köpa såväl det saltglaserade godset och till att börja med även det enklare blyglaserade.

De sägs att handlarna bodde hos arbetarna dagarna innan ugnen skulle tömmas för att försäkra sig om att de skulle få så många kärl de önskade. Vid slutet av 1880talet fick Höganäs egen hamn och järnväg. Det innebar slutet på kärlhandlarepoken. Under 1880-talet tillverkades också stora krus, kannor och tedosor med tennlock, som liknade de äldsta tyska saltglaserade föremålen. De var prydda med reliefdekorationer. Så sent som 1916 förekom 22 olika sådana modeller i priskuranten.

Ferdinand Ring, Sveriges förste industridesigner!

Den förste i en lång rad av modellörer som anställdes vid Höganäs var den danske skulptören Ferdinand Ring. Han kom till Höganäs 1856 och blev kvar till 1869. Meningen var att han skulle utföra modellerna. Men konstnären Ring skapade också egna modeller och blev på så vis Höganäs förste formgivare genom tiderna. Andra berömda formgivare var Albin Hamberg, Astrid Liljenberg-Sieurin, Åke Holm och Berndt Friberg. Den siste formgivaren var Edgar Böckman, samtida med många andra som Wilhelm Kåge på Gustafsberg och Edvard Hald på Rörstrand. Böckmans keramiska gods var en utomordentlig representant för konsthantverksrörelsen vackrare vardagsvara. Han slutade vid Höganäs sedan bolagsledningen beslutat 1926 att lägga ned all tillverkning vid kärlfabriken utom det saltglaserade hushållsgodset.

Höganäs-kärlen fortsätter att förgylla vardagen, hantverk och skönhet blir viktigare än pris

Peter Schölander på Keramikens hus återuppväckte 2004 den insomnande traditionen med tillverkning av vackrare vardagsvara på Höganäs saltglaserat. Keramiker och designers bjöds in att samarbeta med fabriken.

Den unga keramikern Frida Nilsson från Ängelholm var produktionschef från starten 2004. Hon kommer från Ängelholm och har bland annat gått igenom en keramisk utbildning på Carl Malmstens hantverkarskola Capellagården på Öland. Hon var helt fångad av den envisa leran, som ibland är häpnadsväckande motspänstig på drejskivan. Hon är medveten om att en handdrejad mugg eller kruka aldrig kan konkurrera i pris med en som är industristöpt i samma form. Den kan bara konkurrera med sin skönhet. - Att dricka te ur en handdrejad mugg, känns fint, säger Frida Nilsson, till och med lite lyxigt. Spåren efter drejarens hand kanske syns på muggens yta. Avtrycket på muggen fryser ögonblicket då drejaren drejade. Det är också tecknet på att muggen inte är massproducerad. Alla får en relation till en sådan mugg, när de tar in den i köket.

Höganäs Saltglaserat är föremål som tiden inte biter på

Ett föremål från Höganäs kommer aldrig att vara en slit- och slängvara. Även om leran i krusen inte längre kommer från Skåne kommer det att vara ett ting som tiden inte biter på. De kommer att vara kanske stöpas i andra former. Men de nya krusen kommer att förbli som de varit sedan det första kruset lämnade brännugnen 1835. Krusen från Höganäs kommer också i fortsättningen att förgylla vardagen.